Tillbaka...

...till mitt gamla hak flyttar jag. Jag spar denna sida med så jag kan leka lite med design och sånt här - jag har ju som inte listat ut hur det går till ännu på blogger. Alls.

Så! Väl mött!

Älin - som flyttat hem igen

(Och jäpp, om du klickar på "flyttat hem igen" så kommer du dit)

Guuuuu'va'ja'tycker den här bloggens utseende är triiiiiist. Kanske man skulle flytta tillbaka till det gamla plejset ändå - det fanns i alla fall fler möjligheter att leka med utseendet där. Har jag för mig.

Varning: Lång, rätt trist, text. FHI rekommenderar endast läsning av sammanfattning (se sista stycket).

Nu är det bestämt! Elin ska minsann inte bli lärare när hon blir stor, hon ska minsann bli något heeeelt annat - om allt går som hon vill, vill säga.

Jag kommer läsa färdigt denna termin och ta studieuppehåll till hösten för att läsa in kemi och fysik; och det är om dessa ämnen går ok som jag i så fall kommer att söka mig långt bortom lärarprogrammet. Far far away aj tell ya!

Ty jag tycker nämligen att lärarprogrammet är, ja... Helt enkelt fruktansvärt dåligt och trist och totalt jäkla värdelöst. Japp. Så. Nu har jag sagt det. Det enda som jag tyckt om var svenskan och inte ens den kan jag ju använda utanför programmets ramar trots att jag ska förmodas ha läst 80 poäng vid detta laget. Men, tjära vener, det ska tilläggas att den svenska jag läst har varit svenska med DIDAKTISK inriktning. Så vill jag använda mig av någon svenska i framtiden får jag vackert lov att läsa till två terminer på nivå C och D. Om jag inte vill använda mig av den så klart utkristalliserade didaktiska biten vill säga.

Herrejävlar och man lånar pengar till detta.

Men - svenskan trots dess didaktiska inriktning var guld och gröna skogar om man jämför med den fantastiskt underbara kurs vi läser nu: CK2. Eller är det AUO 2? Vem vet? Om det finns någon som vet något konkret om denna kurs får de vänligen kontakta mig och förklara för varken jag eller mina kära klasskamrater som jag pratat med (ingen nämnd) kan se någon som helst poäng eller något som helst konkret i det vi läser nu. Inte ens lärarna tycks förstå syftet med det hela. Så i desperation överexaminerar de oss så vi får sitta intill död-dagar och skriva om teorier som hade sin höjdpunkt i Frankrike under 60- talet eller kanske skriva en rapport på två dagar och få en eftermiddag på oss att skriva en opponering på någon annans rapport och då dessutom sätta oss in i hela processen kring kvantitativa undersökningsmetoder och dess för och nackdelar. För efter hela en förläsning borde vi ju faktiskt kunna det. Och vi har ju faktiskt fått gjort en enkätundersökning också, även dess konstruktionsinstruktion fanns med under tidigare nämnd föreläsning - så det borde vi ju faktiskt kunna vid det här laget. Det är ju faktiskt helt lysande. Jippi. Känns konkret och bra. Och verkligen användbart också, ska tänka på det nästa gång jag vickar i en klass med 30 st vrålande trettonåringar. Absolut.
Men ja ä int bitter. Men helvete, jag får väl vara tacksam mot CK2: kursen har ju sannerligen fått mig att komma till insikt, om inte annat. Ska kanske skriva det på kursutvärderingen? Ett litet tack, liksom? För att jag fick den där sista lilla sparken i rumpan som jag tycktes behöva. För att jag äntligen insåg att om jag ska gå på universitet så vill jag faktiskt lära mig något också. För att inse att jag faktiskt lånar pengar till det här! Pengar som ska betalas tillbaka! Och varför i hela helvetet ska jag låna en massa slantar... Nej nu börjar jag skriva i cirklar. Tillbaks till ruta ett.

Det är lätt att vara efterklok: varför, varför, varför gick jag inte färdigt basåret? Jag har ju hälften kvar på det innan jag får behörighet att söka...

Nu har jag skrivit en roman igen, och allt är bara gnäll gnäll gnäll. Men det är ju knas, för jag är ju glad! Jag är ju faktiskt jättenöjd med mig själv och att jag har bestämt mig och kommer våga och allt det där!

Dessutom har ju solen lyst hela helgen och vi har varit ute och grillat korv och dessutom har jag fått en till soffa! Den blev hemskjutsad och inburen och detta utan att jag behövde punga ut med ett endaste litet öre, ens! Mina vänner är fina vänner, det vill jag lova (heh, ja även när de inte ger mig gratismöbler)! Dessutom har här tittats på film, promenerats och snackats, ätit och umgåtts samt druckits lite lite vin.


Så sammanfattningsvis har jag kommit fram till att lärarprogrammet icket är för mig, jag ska ta studieuppehåll till hösten för att läsa in andra delen av basåret - på distans - i stället. I helgen har det förekommit korvgrillning och andra matintag samt en smula vin, och som grädde på palten har jag fått en soffa hemlevererad.

Fina fisken!

Nu är praktiken över sedan en vecka tillbaka och livet har så sakteliga börjat återgå till gamla vanor. Malte och jag kliver upp i gryningen (mellan kvart-över-sex och halv sju, gryning!) för morgonpromenader på sjöns översnöade is. Det är ett fantastiskt sätt att starta dagen på, när man väl kommit upp ur sängen vill säga. Innan dess är det inte sådär överdrivet jätteskoj.
Jag har börjat sjunga i kör igen, vilket också känns bra. Det är skönt att jobba igång rösten, har saknat sången. Och jisses så otränad jag är! Vojne vojne, jag passar nog egentligen bäst bland basarna, men har med näbbar och klor tvingat in mig i sopranstämman. Hehe. Och de små rara töserna med sina små rara nätta sopranstämmor ryser nog i hemlighet när jag kommer dundrandes med min tordönstämma. Fast jag kommer knappt upp längre, så särskilt dramatiskt är det egentligen inte. Nåja, det kommer väl får man hoppas. Annars får jag väl bli alt igen, det funkar det med. Men det är inte riktigt lika kul.
Praktiken då? Jo den blev denna gång på en högstadieskola inte långt från där jag bor och den var faktiskt mycket trevlig. Dock påminde alla dessa hormonstinna fjortonåringar mig om varför jag valt att bli gymnasielärare. Det var ju inte lugna gatan hela tiden direkt. "Dödshotad" blev jag också. En kille frågade om jag vill att han skulle "doda" mig. Pinsamt nog förstod jag inte vad han sa, dialogen lät på ett ungefär så här:

Elin: Men om du ska sitta där så får du lov att vara tyst, för folk behöver lugn och ro för att kunna läsa och skriva.
Hormonstinn fjortonåring: Vaddå, vill du jag ska doda dig?
Elin (något konfunderad): Öhh.. Hm, eh, va? (ja, jag erkänner, jag är inte direkt den skarpaste kniven i lådan)
Hormonstinn fjortonåring: Ja, alltså, VILL DU JAG SKA DOOODA DIG?
Elin (ännu mer förvirrad): Hm, doda... (funderar på om det är slang för något jag inte vet om, är ju inte så med i töcke språket liksom) alltså... Vill du slå mig?
En skara andra hormonstinna tonåringar börjar fnittra, och den hormonstinne unge fjortonårige mannen säger desperat: Men! Vill du jag ska DODA DIG?? DODA! DIG!
Elin (funderar ett slag och säger sedan, mycket förtjust över att jag kommit på vad han menar) Aaaah! Jaså menar du DÖDA mig! Ahh! Näe tack, inte idag!
Ridå.

Fast den ungen var rätt jobbig i överlag, inte bara mot mig. Men han sa i alla fall inget mer om att doda mig den lektionen. Och inte något mer senare heller. Vi får väl se hur det går när jag kommer tillbaka och "vickar", för det ska jag minsann. Inte utan att jag är lite nervis, faktiskt. Meeeeen, hä orn sä.

Nu ska Malte och jag ut i snöyran och jaga snöbollar. Fridens!

och helt plötsligt sitter jag och läser igenom en massa som jag har skrivit och fan så jag saknar alla orden.

kanske ska flyta tillbaka till mitt gamla hak igen, jag skrev mer och bättre när jag bodde där.

Nu är allt liksom bara... tomt, fast ändå inte. Tyst, kanske? Nej inte tyst heller. Ofta ofta kommer jag på mig själv med tanken "det där borde jag skriva" eller "åååh, jag känner för att skriva". Sen vet jag liksom inte vad som händer för helt plötsligt har det gått en månad eller två och inte ett ord kom på pränt.

Idag borde jag:

1. Läsa en bok + tre kapitel i en annan bok inför seminariet i morgon
2. Diska då precis allt porslin är skitigt.
3. Städa. Dammtussar fyllda med Maltemjäll och Maltehår har börjat bygga kolonier och kommer nog att attackera och överta lägenheten snart.
4. Tvätta. Eller åtminstone boka tvätt-tid. Jag befarar att klädhögarna på sovrumsgolvet kommer slå sig samman med dammtussarna och bilda enad front. Jag kommer få lov att bo i förrådet. Och det är kallförråd!
5. Sortera papper och räkningar. Alla papper ligger ovanpå hundburen tillsammans med en massa böcker då jag fått lov att lägga allt där så inte Malte kommer åt det. Sist han gjorde det åt han upp och gnagde sönder fem(!) biblioteksböcker, vilket påminner mig om att jag även borde...
6. Gå till bibblan och be på min a bara knän om tillåtelse till avbetalning på ovan nämnda böcker
   

Jag borde inte:

1. Sitta vid datorn och surra på msn i tre timmar
2. Prata i telefon i en mindre evighet med någon som ändå kommer hit snart.
3. Kolla tv-utbudet.
   
4. Fundera på om senaste avsnittet av den senaste serien kommit ännu
   

Och vad har jag då gjort?
Jo jag har:

1. Suttit vid datorn och surrat på msn i tre timmar
2. Pratat i telefon i en mindre evighet med någon som ändå kommer hit snart.
3. Kollat tv-utbudet.
   
4. Funderat på om senaste avsnittet av den senaste serien kommit ännu
   

Och sen ska jag på yoga och meditera och fundera på om det går att telepatera sig till varmare land där det inte duggregnar och är nollgradigt. Om jag mediterar riktigt ihärdigt kanske jag svävar iväg och landar nere i Asien någonstans. Gärna på en strand. Det skulle ju inte vara dumt. Men jag fick lov att ta en mellanlandning hemma så jag kunde plocka med mig Malte. Han skulle nog tycka om att leka i vågorna :)

I morse låg jag i sängen och lyssnade till regnet som slog mot rutorna och förrådstaket. Stirrandes ut i morgonljuset som härskade i sovrummet låtsades jag att det var sommar och att smattret jag hörde var ett morgonregn som drog fram över ett grönt och lummigt landskap. Jag föreställde mig doften som skulle möta mig på morgonpromenaden med Malte: fuktig jord och blöt asfalt. Sommarmorgon.

Därefter klev jag upp och gick ut. Halkade omkring på isen och tappade huvan i blåsten. Det doftade bara blött och kallt.

Den här så kallade vintern tar sannerligen knäcken på den mest käcka -och då ligger ju liksom en annan redan rejält nere i diket.





En sådan tur att jag anmält mig till en yogakurs. Då kan jag sitta där och meditera och låtsas att jag befinner mig på en strand i Asien och glömma att jag ska halka till bussen en halvtimme senare.