Hit och dit och tillbaka igen

Har ni tänkt på hur mycket skog det finns?
När jag åker med bussen hem till Nässe -det tar ungefär tre timmar inklusive bussbyte- är det mestadels skog, skog och åter skog som passerar utanför bussfönstret. Här och där ligger någon sjö och innan och efter Umeå, Ö-vik och Sollefteå är det såklart lite mer bygd. Men resten... Skogsland.
Några dagar efter hemkomsten till Nässe tog jag återigen bussen för vidare färd söderut, till Sundsvall och allrakäraste syster. Denna bussresa tar två timmar och det är två timmar av skog. Här och där små byar. Nå't enstaka hus inklämt mellan granarna. Men resten är skogsland. Det är för det mesta gallrad skog men även en hel del ris och rat och enorma stora sår av kalhyggen med två-tre tallar som ensamma försöker överleva vind, sol och regn. Fast från mitt bussfönsterperspektiv ser de där tallstammarna redan döda ut.
Nu råder väl nya regler hur man får lov att avverka och hur det ska gå till med återplantering (jag bor granne med ett dussin jägmästare här i Ume, de informerar villigt) så att det inte ska bli så där så att det bara står en ensam tall mitt i ett hav av stubbar, stenar och ris, men ändå brer dessa kalhyggen (jaja, föryngringsytor) ut sig. Som... Ja, som sår. Nog förstår även jag att man måste avverka och ta hand om och planera när man har skog men... Måste de kalavverka sådana enorma ytor?

Nå, det var inte avverkning jag hade tänkt skriva om. Jag har inte tillräckligt med kunskap för att kunna tycka så mycket, egentligen. Tyvärr.

Nej, det jag tänkte skriva var att jag vet att om jag från Nässe tar vägen västerut och åker mot Östersund (och min kära fjäll) är även den vägen kantad med skog. Likaså vägen västerut mot Härnösand. Jag tänker mig då mitt kära föräldrahem som en liten central punkt, inbäddad i skog. Från ett fågelperspektiv ser det i min fantasi ut som enorma ytor med ointaglig skog och i mitten finns vårt hus. Det känns tryggt. Det är mitt alldeles egna gömställe.

Men nu är jag tillbaka i staden, till jobb och plugg och pyspunka på cykeln. Men det är inte så illa det heller. Här doftar det grönska och om nätterna ligger dimman mellan husen och över vägarna. Det droppar från taken och löven på mitt lilla rönnbärsträd utanför fönstret. Jag riktigt hör hur marken suger åt sig av den välbehövda fukten och allting växer så det knakar.

Idag pratades det om fjäll och skidor och säsongsarbete. Stugvärdskap och Norrlandslandskap. Och jag minns bara de ljuva stunderna från alla mina säsonger på framförallt Sylarna, men även andra fjällhotell och STF-stationer, och längtar tillbaka. Vill igen.

Vill mjuk myrmark och doften av vidder och branta stup och friheten pulserande i blodomloppet. Vill känna benen arbeta i backarna och dricka vatten direkt ur jokken. Vill den där speciella gemenskapen som blir när man arbetar och bor så tätt inpå.

Men det blir äventyr även här hemma! Jag och vår lilla familj nere på gruppboendet har en hel del att se fram emot. Först och främst blir det Lyckselebesök imorgon. Därpå väntar bio och sedan kanske kanske vi ska ta minibussen och rulla uppöver Pite. Därimellan spelas ändlösa partier av "Fia med knuff" och en egen variant av poker, samt favoritspelet "Åsna".

Härhemma funderar jag på vad jag ska hänga upp på väggarna -de är fortfarande sorgset kala. Är det alltför trist att hänga upp en väl använd fjällkarta? Liksom? Man kan ju göra som ett litet kollage av den, rama in den med någon fiffig anordning från skogen och kanske...

---

Av någon anledning kan jag inte lägga in någon bild i detta inlägg, så det blir lite tjockt med text. Ledningen arbetar med problemet!