Slask och sörja, sörja och slask

Det har varit en mycket trött period. Mörkret äter på själen och när den lilla snö som var regnade bort hade jag mest lust att gå i ide och inte komma fram igen förrän antingen snön eller dagsljuset kommit tillbaka. Tyvärr är det ju få förunnat att gå i ide så det var bara att bita i det sura äpplet och trampa vidare i slasket och halka omkring på isen. I takt med att mörkret har kommit har också min sociala lust trappats av. Under denna period har nöje inneburit promenader då det varit sol samt betapet på internet. Umgängeslusten var och är liten. Ma ha vart som less på folk.

Dessutom är jag trött på pojkar och män -om man nu kan kalla de få stackare som finns i min umgängeskrets det. Eller så är det bara jag som omger mig med barnrumpor. Det kanske finns normala människor och män därute någonstans. Men fan ska veta att jag börjar tvivla. De av motsatt kön jag hittills mött och umgåtts med (hit räknas inte klasskamrater. Dessa pojkar känner jag inte tillräckligt väl), vänner som pojkvänner, är tamejfasen undantagslöst en gigantisk skara rövhål med egon lika stora och vida som himlen. Ursäkta språket. Visst, det finns ett undantag. Till och med, eventuellt, två. Men det är allt. Faktiskt. Två stycken. Halleljulja. Båda dessa exemplar är pojkvänner till två av mina vänner. Hoppas de har vett att förstå vilken tur de haft, mina vänner, som träffat dessa två Undantag. Eller så är det bara jag som börjar surna ihop och borde gå i ide så jag blir så där pluttinuttig och go' och glad och kexchoklad igen. Men jag har fan ingen lust.


Tänk så mycket galla det kan rinna ur en när man egentligen ska sitta och skriva om postkoloniala perspektiv i De Små Tingens Gud samt skriva en projektuppsats om dialektanvändandet i Guds barmhärtighet utifrån ett genus- och miljöperspektiv.