Dark road

Annie Lennox - så sällsynt -hudlöst. Så totalt utan skydd, så utan någon som helst form av... oäkthet. Hon känns fruktansvärt ensam - och hon döljer det inte. Av någon anledning skäms jag för att jag är ensam -jag skyller den skammen på samhället. Tvåsamhetstvånget. Naturen. Vad som helst. Men Annie Lennox sjunger den där jäkla skamfyllda ensamheten rakt ut utan att hymla och jag gråter när jag ser henne på tv. Faktiskt för hennes skull, för jag blir så påverkad, för hon verkar så bottenlöst ensam. Egentligen tycker jag inte om hennes röst så där vansinnigt mycket, det är inte en röst som jag via musikskolorna lärt mig att tycka om. Inte direkt någon avsaknad av skarvar där inte. Men hon sjunger så inåthelvete bra. Och jag gråter.

Idag var jag ute och gick med Malte i tystnaden, i snöfallet, i skymningen. Det var som att gå i ett sepiafärgat julkort. Tystnaden var enorm och vansinnigt vacker. Så var det någon som nös i skogen, vid vattenbrynet, och jag insåg att jag inte var så ensam som jag trodde.

Om två och ett halvt år ska jag ta Malte under armen och så ska vi flytta, börja en ny period i livet. Jag har ju fasen blivit skadad av att säsonga i så många år. Att bo på samma ställe i fem - sex år känns som klister och gråsträcka. Jag är van att packa ihop efter en sommar, en vinter, ett par veckor hit eller dit. Har vant mig vid att lägga benen på ryggen och kubba iväg det fortaste jag kan så att själen och grubblerierna aldrig hinner ikapp. Nya människor, nytt jobb, nya miljöer. Fjäll och hav och långt till närmsta stad alternativt en-två timmars tågresa till Danmark och Kopenhavn. Säsonger och folkhögskoleår. Livet i en bubbla och jag behövde aldrig växa upp.

Om jag någonsin får barn ska jag sälja allt jag äger (förutom Malte) och för femhundringen som jag kommer tjäna på det ska jag köpa en båt och segla på de sju världshaven.