Idag har jag varit på uppföljande intervju på psykologmottagningen. Jag fick svara på en massa frågor om "mitt tillstånd de senaste två veckorna" samt gradera detta tillstånd på en tiogradig skala. Efter frågorna fick jag fylla i två olika enkäter med ungefär samma frågor fast här på en skala från noll till fem. Det var faktiskt rätt... Spännande att se hur olika jag kryssade till skillnad från ett år sedan. Men en del frågor är en smula läskiga, som de av typen: "Styrs du av inre röster?"
Nå, det är ju bra de är grundliga i alla fall. Fast om man gjorde det, styrdes av inre röster alltså, skulle man då berätta det bara så där rakt av? "Ja men för tusan, det gör jag ju! Att ingen har frågat det förut! Attans!" Ungefär som när de vid inträde till USA frågar om man är terrorist. (Nu har jag aldrig varit i USA i och för sig, men det sägs ju att man måste svara på den frågan. Rätta mig gärna om jag har fel.) Jag menar, vem svarar ja på den frågan? "Jopps, ska in och bomba vita huset nu, äre okej? Jaså inte? Näemen då försöker jag nån annan gång".
Nu ser jag fram emot att den här terminen snart ska ta slut, och gärna nästkommande också, för nu vill jag läsa geografi, mitt andra ämne. Inte för att jag tror jag kommer få så många jobb med kombinationen svenska/geografi, men va' f... Jag vill ändå läsa geografi! Och alla säger att kurserna är kanonbra så dåså.
Tack vare Malte-man håller jag på att få mer rutin och struktur på livet i övrigt också. Dagliga promenader - om än ganska korta än så länge. Men det är ju bara en tidsfråga innan det blir entimmesrundor. Ja, jag äter till och med frukost nästan varje dag. Att jag inte gjort det förr! Ja herrejisses, hä ä int lätt te å va litn å klumpi å langt hemifran.
Dagens sensmoral lyder således: Skaffa hund! Det finns bara fördelar.
(Och ja okej: Malte är fantastiskt duktig! Han sitter varje gång vi ska in eller ut och kastar sig således aldrig genom några dörrar. Flockledarn' först! Han sätter sig och gläfser lite stillsamt när han vill gå ut, alternativt sätter sig vid dörren, och han kommer numer nästan jämt på mina inkallningar. Idag gick han fantastiskt fint i kopplet nästan hela vägen hem från Ulrica och han är dessutom söt som en liten sockertopp. Han stannar när jag säger till och han kan bajsa och kissa på kommando (ja, om han är nödig så klart) vilket kan vara bra ibland då han lätt kan glömma att det var bajsa han skulle göra och inte gräva ett hål vid stupröret på baksidan. I morgon blir han tretton veckor (varav jag har haft honom i fem)! Enda nackdelen just nu är att han ligger bakom soffan och fiser. )
Nå, det är ju bra de är grundliga i alla fall. Fast om man gjorde det, styrdes av inre röster alltså, skulle man då berätta det bara så där rakt av? "Ja men för tusan, det gör jag ju! Att ingen har frågat det förut! Attans!" Ungefär som när de vid inträde till USA frågar om man är terrorist. (Nu har jag aldrig varit i USA i och för sig, men det sägs ju att man måste svara på den frågan. Rätta mig gärna om jag har fel.) Jag menar, vem svarar ja på den frågan? "Jopps, ska in och bomba vita huset nu, äre okej? Jaså inte? Näemen då försöker jag nån annan gång".
Nu ser jag fram emot att den här terminen snart ska ta slut, och gärna nästkommande också, för nu vill jag läsa geografi, mitt andra ämne. Inte för att jag tror jag kommer få så många jobb med kombinationen svenska/geografi, men va' f... Jag vill ändå läsa geografi! Och alla säger att kurserna är kanonbra så dåså.
Tack vare Malte-man håller jag på att få mer rutin och struktur på livet i övrigt också. Dagliga promenader - om än ganska korta än så länge. Men det är ju bara en tidsfråga innan det blir entimmesrundor. Ja, jag äter till och med frukost nästan varje dag. Att jag inte gjort det förr! Ja herrejisses, hä ä int lätt te å va litn å klumpi å langt hemifran.
Dagens sensmoral lyder således: Skaffa hund! Det finns bara fördelar.
(Och ja okej: Malte är fantastiskt duktig! Han sitter varje gång vi ska in eller ut och kastar sig således aldrig genom några dörrar. Flockledarn' först! Han sätter sig och gläfser lite stillsamt när han vill gå ut, alternativt sätter sig vid dörren, och han kommer numer nästan jämt på mina inkallningar. Idag gick han fantastiskt fint i kopplet nästan hela vägen hem från Ulrica och han är dessutom söt som en liten sockertopp. Han stannar när jag säger till och han kan bajsa och kissa på kommando (ja, om han är nödig så klart) vilket kan vara bra ibland då han lätt kan glömma att det var bajsa han skulle göra och inte gräva ett hål vid stupröret på baksidan. I morgon blir han tretton veckor (varav jag har haft honom i fem)! Enda nackdelen just nu är att han ligger bakom soffan och fiser. )
6 kommentarer:
Hej Elin!
Gillar din blogg! Kolla gärna in min! Kram
http://kriztoffer.wordpress.com
Som du förstått så går jag emot familjens vilja betr hundköp - men vem i vår familj tror du det är som följer Cesar Millans program???!
(Vilket jag får för mig att även du gör? :-)).
N�r jag bodde i Ume� och best�mnde mej f�r att skaffa hund s� var det just f�r att lite mera regelbundet komma ut p� promenader. Jag satt och tittade ut genom k�ksf�nstret p� alla hund�gare som gick ut och fick frisk luft varje dag oavsett v�der och var avundsjuk p� allt roligt de fick se i skogen.
Kul att du nu f�r allt trevligt med att ha hund!
Kristoffer: Men hej! Tack =) Ska genast in och kika hos dig med :) Kram
marge_II: Hahahahaha, ja så kanske det är att det blir lite tv-tittande om måndagkvällarna kring åtta-nio... Men varför inte hund?
torparfrun: Haha, ja så har även jag suttit. Och nu är han här! :) kan inte bli bättre (än så länge är han en liten mönsterhund, men vänta tills trotsåldern kommer...)
Grattis i efterskott Malte till 13 veckor! Och du firar på det sätt vi alla vill fira: ligga bakom en soffa och fisa.
noah: Han hälsar och tackar!
Skicka en kommentar